Det är FÖR tyst!

Jag saknar barnen så jag håller på att bli tokig. Det är tomt och tyst i huset, det har varit det i flera dagar, till och med Fresia -katten vankar av och an och väntar på att de ska komma hem igen. Annars kan man tycka att man borde passa på att njuta av att det bara är vi två hemma. (Mina barn är i Sörmland och sambons barn hos mamma) Men icke då, jag är rastlös och full av energi men ändå får jag inte det jag vill, gjort. Skumt!

Egentligen visste jag att det skulle bli så här, för det blir det alltid när vi är barnlösa. Medan man har barnen kan man tänka: ”Om vi hade en kväll eller två för oss själva.” ”Vi får aldrig vara ifred.” ”Måste det vara sådant liv överallt, tänk om det ändå vore tyst” Sedan kommer en period när man vet att barnen inte kommer att vara hemma och då tänker man: ”Nu när barnen är borta ska vi hinna det här och tänk om vi skulle passa på och göra det här”

Resultatet blir att tystnaden gör mig galen och vi har inte gjort hälften av det vi tänkt, och om jag ska vara helt ärlig så har vi nog inte ens gjort en fjärdedel och snart är barnen här igen. Vilken tur för då kan jag kanske få saker och ting gjorda!