Tissel tassel

I fredags stod jag så åter på flygplatsen i och väntade på att planet med mina söner skulle landa. Jag visste att killarna gått genom incheckningen och att planet taxat ut knappa timmen tidigare i Stockholm. Ändå står man av någon underlig anledning och väntar med andan i halsen, undrar varför när jag vet att de är med! Ju närmare klockan kommer ankomsttiden desto mer känner man längtan stegras.
Jag ser planet landa & slutligen stanna utanför ankomsthallen, passagerare efter passagerare kommer in i hallen, men vart är mina pojkar? Till slut verkar det som att det bara är jag och en till som står där och ängsligt ser ut mot planet. Det visar sig att jag inte är den enda föräldern som väntar på barn, uppenbarligen får de idag gå av sist och då visar det sig att de går in en annan väg. Denna gång får jag dessutom visa leg för att ”få ut” mina barn. Det var en ny erfarenhet, för trots alla de gånger som barnen flugit har jag inte behövt göra det. Jag antar att rutinerna är lite olika från gång till gång…. Eller har de helt enkelt glömt denna viktiga uppgift tidigare – och som vi faktiskt betalar för? För att ha säkerheten att våra barn inte lämnas ut till fel person, fast just i detta fall är inte mina barn så små så risken är nog inte så stor att de går med på det, men tänk er en 4-5 åring. Jag skulle inte vilja vara den som måste tala om för den ”äkta” föräldern att barnet lämnats ut till någon annan - okänd och detta på grund av att de inte kontrollerat upphämtaren.

Kvällen var lite smårörig men härligt ändå att ha "hela högen" hemma, (”det brukar ta en stund innan de landar personligt”) det är så här det ska vara. Jag vill att det ska vara fullt runt bordet, vara trångt i badrummet och fullt med skor i hallen. Tjejerna for lite senare på dansfestival och det dök upp ett helt gäng med tjejer för att göra sig i ordning här innan. Vilket tjatter och tissel och tassel… Jag gissar att detta bara är början och att det kommer att komma många fler gånger av försnack av fnittriga tjejer.