Min tid? 40års kris??

Söndag. Satt och gjorde min nioåriga dotter sällskap vid Lego-lådan. Jag har alltid haft svårt för att se nakna barbiedockor och halva legogubbar, så jag satt och letade fram alla kroppsdelar jag hittade för att hjälpa de stackars gubbarna att bli hela igen.
Dottern samlar hästar och dess utrustningar, när hon räcker mig ett huvud och utbrister: "Vad tråkigt det måste ha varit förut när alla ansikten såg likadana ut fast det är klart att de var ju glada i alla fall" (nu har nämligen legogubbar/gummor olika uttryck & frisyrer) Jag svarar: "Förut kunde inte legogubbarna röra vare sig armar eller ben utan de satt ihop och att vi tyckte det var skoj när de fick ansikten" Då utbrister min ängel: "Var det på din tid Mamma?"

Hmm ~ Min tid? Helt plötsligt så lät det som att jag var hundra år gammal. Klart att när jag var liten och mamma fyllde 30 så tyckte man ju att det var gammalt och jag har ju gått några år längre än så! Hmm ~ Min tid?!

Vadan alla dessa tankar om att jag har blivit gammal? Tidigare idag frågade min lilla charmör: ”Har du haft din 40års kris?” Vänder mig snopet om och får se att hon sitter och bläddrar i en gammal skvaller tidning och ser rubriken ”Carolas 40års kris”

Jag hade inte tänkt att jag skulle ha en men nu funderar man. Är jag gammal, trå och ute. Vad var meningen med livet? Har det passerat eller är det bästa delen som kvarstår? Jag väljer att tänka det senaste och önaksar att jag var dag kunde tänka som Carola svarade när de frågade hur mycket hon gick för röstmässigt vid segern (Hm~vad var det jag sa? Hon ÄR schlager)i Globen igår:
”25 % av min kapacitet räcker till vinst! ”