Vad ska jag göra?

Idag var jag ute och promenerade och i den vackra solen gick jag och funderade på min livssituation. Hur kan det vara så svårt att veta vad man vill göra? (Tänker närmast inom arbetssituationen) Det är läskigt frustrerande. Jag har två gånger vetat exakt vad jag vill och blivit det jag tänkt.

Minns när jag i åttan blev nerkallad till syokonsulenten för att välja gymnasielinje. Jag var benhård, jag skulle bli barnskötare och jobba med barn, det spelade ingen roll att hon tjatade och tyckte att jag skulle söka teknisk linje. Jag var menad att arbeta med barn och det skulle jag göra. Följden blev att jag blev barnskötare och arbetade inom barnomsorgen. Jag stormtrivdes – ända tills jag fick egna barn. Behovet fylldes liksom av dem tre, trots det så arbetade som dagbarnvårdare. Jag hade sju dagbarn, de egna barnen räknades inte, vilket betyder att jag i praktiken hade 10 barn att sköta om. Där övergick det roliga till ett måste. Att dagligen utfodra och se till att ingen gjorde illa sig, kändes så fel för det är omöjligt att ha en meningsfull dag ensam med 10 barn.

Satte så mina barn på daghem och omskolade mig. När jag läst in tredje gymnasieåret var jag bombsäker på att jag skulle bli Ekonom. Tog en kurs extra i bokföring på dator som koll och gick efter den en utbildning för att bli IT-Ekonom-Administratör. Den var meningen att se till att man kunde bli spindeln i nätet och ta hand om alla sysslor på ett mindre kontor.
Jag formligen älskade det. Tog en extra kurs i grafisk kommunikation & digital bildbehandling. Gick ut med toppbetyg i allt och älskade min nya inriktning. Fick en anställning på ett företag som expedient men hoppade raskt vidare till att bli administrations ledare. Tyvärr lades snart nog centrallagret ner och min tjänst blev överflödig. Lyckades få tag på ett annat arbete som ekonomi- och systemansvarig, på ett mindre kontor men det gjorde inget - jag fick ju arbeta med det jag ville. Saknade arbetskamrater och fick dessutom stå ut med en totalt socialt inkompetent arbetsgivare som väldigt snabbt dödade all glädje med siffrorna. Han gjorde alla fel som man kan tänkas göra och jag hade en hemsk panikångest när jag var dag satte nyckeln i låset till min arbetsplats. Dagarna var en plåga och jag kan säga att den dagen min chef kom och talade om att jag blev uppsagd - för att kontoret skulle flyttas upp i koncernen som köpt upp företaget - var en befrielse. Jag gick därifrån med lätta steg och med vissheten om att jag aldrig mer kommer att jobba med siffror. Hur kunde det försvinna, jag som alltid älskat dem?

Vad ska jag bli nu? Barnskötare? Nä, numera ska man vara förskolelärare. Kontor har mer än siffror att erbjuda och jag älskar förvisso att skriva. Det finns dock ett grått moln på himlen när det gäller 8 timmar bakom ett skrivbord. Jag har en nackskada efter en kullerbytta ner i diket med bilen som gör sig till känna mer eller mindre var dag. Vem vågar ge mig chansen att prova om det går? Nosar just nu på en kurs som heter Social Psykiatri för att se om det kan vara något för mig. Ska jag åter sätta mig i skolbänken och omskola mig helt och hållet? Hur ska jag veta, till vad i så fall?
Det är fruktansvärt förvirrande att inte veta vad man vill…….