Jag är så arg....men måste förlåta o gå vidare

Vem ska ta hand om barnen? Föräldrarna eller samhället?

En mamma i dagens Sverige kämpar för sina barns skull, som vill att de bor hos henne efter att hon varit den som tagit hand om dem deras första 13 år. Hon förlorar det ena barnet efter ett halvår efter en flytt till en annan ort. Hon ser till att hålla kontakt med skolan för att få första handsinformation om hur det går för sonen eftersom det tidigare funnits problem med närvaro och engagemang. Denna mamma får sedan av läraren höra att hon ställer för höga krav på sonen. Jag undrar hur läraren kan säga det när hon aldrig krävt av pojken att han ska bli professor vid femton års ålder, inte heller att han ska ha ett enda MVG, inte ens VG i ett enda ämne utan vad hon velat är att gossen ska gå till skolan som alla andra barn. Skolplikten ni vet…….
Samma mamma har under en soc.utredning för barnens boende fått höra av den ena utredaren att hon ska lägga sig i mer än hon gjort för att få ordning på skolgången och resultaten, medan den andra utredaren på den andra orten säger att hon ska sluta lägga sig i hur det går i skolan. För det första så borde väl socialen arbeta utefter samma riktlinjer och hur kan någon be en omtänksam mamma att sluta bry sig om sin son. Det är grymt, men det är klart. Vissa skolor har bekymmer med föräldrar som bryr sig.
Samma mamma har också fått höra av socialen att det är en god tanke att hon vill låta sina barn växa upp i ett lugnt och tryggt samhälle men att det inte betyder något i verkligheten. (Hur kan man ens svara så? ~ är det inte meningen att vi ska ge våra barn trygghet för att senare i livet ha det att vila tillbaka på?)

Mamman har också fått höra att det vore bra om barnen bodde på den gamla orten då det finns släkt som kan hjälpa till att styra upp skutan. Jag undrar hur många av släkten som kan och vill hjälpa till, samtidigt som det troligen är så att det kan finnas även andra än släkt som kan och vill ställa upp för denna mamma, vem har kollat det? Vem säger att man måste vara blodssläkt för att vilja hjälpa?
(Borde man inte kolla upp vem som hjälpt till tidigare, inget i utredningen har förankrats i verkligheten utan bara lutat sig mot ena partens uppgifter som är tagna i luften.)
Mamman har också fått höra av advokaten att det i dagens samhälle inte premieras att en förälder vill finnas för och vill ta hand om sina egna barn utan att det i dag istället är samhället som ska ta hand om dem.

Hur långt har samhället gått? Vart är vi på väg? Samhället skall finnas bakom föräldrarna och kunna hjälpa till med stöd och hjälp om så behövs men fortfarande är det väl ändå föräldrarna som har det slutgiltiga ansvaret och ingen annan.


Jo, mamman är jag..... Det är nu klart att jag slipper en tingsrättsförhandling. Både positivt och negativt. Positivt för att jag inte har något emot att slippa smutskastningen och skitsnacket. Tror ingen vinner i längden på det. Positivt för att jag får ha kvar min dotter här hos mig, men negativ för att jag förlorar ytterligare en son. Jag vet dock att jag måste se det ljusa i det.... hur svårt det än är så vet jag att jag måste släppa honom för att få tillbaka honom. Han är lovad så mycket om han flyttar och om jag skulle tvinga honom kvar här så skulle han hata mig. Nu får han själv se att löftena är tomma och sedan kan han komma tillbaka. Det är tufft men jag har inget val.

Jag vet att det finns en plan utstakad för mig och jag hoppas att den inte är för långsiktigt tänkt. Jag förlitar mig på att detta blir bäst i längden. Det gäller bara att orka dit.......

Det är dock skönt att både jag och barnen kan få gå vidare utan all osäkerhet, utan frågorna ska jag vara där eller här, ska de vara här eller där. Nu måste vi samla ihop oss och göra det bästa av situationen. Det är det enda vi kan göra, sedan får tiden göra sitt.