När stannade ni upp senast?

Hur många av er har de närmaste dagarna stannat upp i snöskottandet och höjt blicken och tittat på det sanslöst vackra landskapet? Jag menar verkligen - Sett hur priviligierade vi är – att få omges av denna härliga natur.

Den förgående veckan har jag flera gånger funnit mig själv ståendes på tomten med skoveln i handeln och bara tittat….. Hänförd.
Nu kommer säkert flera av er tänka att den där sörlänningen har inte sett snö förut och inte hunnit tröttna än.
Självklart har jag aldrig sett så här mycket snö. Jag tycker det är urhäftigt och kanonläckert! Samtidigt kan jag också erkänna att jag inte vill ha mer. Jag har flera gånger under den senaste veckan känt kroppen skrika att jag ska sluta för att den verkligen inte vill ta ett enda tag till med skoveln, envisheten har dock gjort att jag fortsatt.
Hur som helst så är det inget vi kan påverka och det är bara att acceptera och försöka se det positiva i det.
Finns inget – säger säkert en del. Det är blött, kallt och tungt, det blir halt och svårt att ta sig fram. FEL – Det finns en massa positivt med snö. Det förkläder vår natur med ett vackert vitt täcke – se lystern och glittret när solen tittar fram. Det absorberar en massa ljud & brus och ger en fridfullhet över allt omkring oss. Snönn låter oss få ta fram den där skotern som så många älskar att fara fram på (även om jag ännu inte vågar fara fram så fort så fashineras jag ändå av den och jag längtar tills vi kan skaffa en egen, så att vi kan ge oss ut på lite mer spontana turer och inte bara små turer hos vänner som har en.) Snön ger dessutom barnen massor att göra. Det är jättesvårt att motivera barnen att vara ute när det bara är slask och tö men nu går det hur lätt som helst. Snökojor, gångar, borgar och härlig utförsåkning på både det ena och andra fyller en massa timmar av buskul fritid.
Snön har dessutom gjort att jag fått uppleva att det finns änglar. Min granne är en. Jag hade nämligen skottat och skottat trots att kroppen skrek ”SLUTA, GÅ IN!” när jag var klar och står i duschen ser jag blinket. Blinket från plogbilen och då vet jag genast att jag kan gå ut och åter få äran att ta hand om en hård, tung plogkant men, när jag var klar visade det sig att min granne redan förbarmat sig över den med sin fuskmaskin. Dvs. Snöslungan – vilken otrolig ängel. Det var precis vad jag behövde den dagen.



Idag vill jag att ni - som vet med er att ni inte har stannat upp en liten stund den sista tiden – jag vill att ni stannar upp, bokstavligt talat stannar och ser er omkring. Se det härliga glittret i snön, se hur läckert det är när skuggorna faller, se hur vackert och oskuldsfullt det vita täcket är. Underbart lyriskt, gläds åt det lilla vi har så blir allt det där tunga lite lättare att ta sig igenom.