Bott i telefonen?!

Idag har jag varit fastlåst vid telefonen. Känns så i alla fall. Jag har till slut tagit mig i kragen och jobbat med sponsorer till brorsans fotbollsslag. Sedan kan vi förvisså gå in på diskusionen om varför jag alls sa ja till honom den där dagen som han frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till. ÄÄÄähh jag vet inte blir svaret.
Jag tror att det är en mix av ett par saker. För det första har jag alltid haft svårt för att säga nej till min lillebror, för det andra så tänkte jag att det kanske kan hjälpa till i vår relation med varandra som inte sedan en tid är så bra som man kan önska. Vi har helt enkelt alldeles för skilda åsikter när det gäller ett par saker som rör mitt liv. Det är mitt liv och jag är vuxen, nog om det. Nu hade jag i alla fall sagt att jag skulle försöka att hjälpa honom. Ångesten har mellan varven legat tung inför detta och jag har tusen och tusen gånger ångrat mitt löfte. Till slut har ett par andra saker börjat falla på plats och snart har jag inte tid att alls göra det, så jag kom till insikt att om jag ser till att göra det så är det bortgjort sedan och jag slipper från det. Idag har jag så ringt och ringt och åter ringt till företagare som är en 60 mil ort och försökt få dem att tycka att det är bra att satsa pengar på ett litet fotbollslag i division 7.

Ett tips till er som tänkt att jaga sponsorer! Sök upp dem personligen! Jag tror att de har svårare att säga nej när man står där öga mot öga. Det är mycket lättare att snäsa av en och lägga på luren. Ett annat tips jag kan ge er är att lära dig massor om föreningen eller vad det är du vill jaga sponsorer åt. Jag stod helt ”naken” när en av företagsledarna frågade en massa frågor om klubben. Det kändes inte okey! Jag är inte i den positionen att jag ens har en aning om hur många medlemmar klubben har. Jag jobbar på uppdrag av ordföranden i klubben dvs min bror och jag har verkligen ingen aning. Jag har sett dem spela boll ett par gånger och blev vansinnig när de fällde min lillebror. Förvisso var han ett hot för dem men fasen de ska inte…. Hmmm. Kort och ihopsamlat. Jag ska inte jaga sponsorer någon mer gång i hela mitt liv. Det är fakta.

Skickade foto och min presentationen till tidningen. Detta publicerades under eftermiddagen och när jag skulle sätta mig med den första bloggen så fick jag total ide´torka... panik, vad har jag gett mig in på? Hur ska jag få någon att läsa min blogg? Vad ska jag skriva om? .................. tomt!

När telefonen sedan ringde kände jag att jag inte har lust att prata, fast tänk om det var E. Jag hör Th säga "Hon har sagt att hon inte vill prata" "men jag ska fråga om hon ändrar sig när hon vet att det är du" Det var E och givetvis tar jag luren. Vi bluddrade både länge och väl, vände och vred på både det ena och det andra och både ett och två skratt blev det. Hoppas att vi kan få till en filmkväll snart. Det vore urskoj!

Efter att barnen lagt sig och jag läst om Ronny & Julia för S och L somnade jag tidigt i famnen på Thomas. Hann inte ens se om de fick tag på mördaren till slut i vårat favoritprogram – 48 timmar. Det handlar om mordutredningarnas 48 första timmar som är avgörande för att få upplösningen av brott i USA. Man får följa polisens arbete och se autentiska bilder. Hemskt frustrerande att missa slutet och jag vill inte riktigt erkänna på något sätt att jag somnat… därför svävar jag i ovisshet. IGEN!!!!