Man klarar det om man måste

Ont i nacken, axlarna, händerna. -10grader kallt ute imorse.
L slog bakut imorse, allt var fel och det tog en hiskelig tid att göra sig i ordning. Hon var sur över att vara tvungen att spela på storsjung (en sammankomst som skolan har och klasserna sjunger för varann och musikgrupperna spelar) med en lila blockflöjt. Tydligen har inte någon annan en färgad blockflöjt och den vita som hon skulle få låna av bonussyrran D upphittades inte.
L var utöver det sur över det förestående hembesöket av soc. Önskar att jag kunde tala om att de slapp, men det kan jag ju inte. Det är inte jag som tvingar dem att gå genom det. Jag städade undan lite och oljade in bänkskivorna. Kollade ordning tjejernas rum, rensade lite men inte allt.
Ont magen. Th kom hem och eldade så det var varmt och mysigt. Sedan for han ner till hans föräldrar och väntade där – detta mötet skulle han inte närvara på. Jag hämtade upp barnen och tack och lov så var Ls bistra humör som bortblåst. Blockflöjtsspelningen hade gått jättebra. Storsjung hade varit skoj och hon hade sjungit på finska fastän hon inte kunde låten. R hade sjungit på tyska.

Besöket av soc gick ganska bra. Vi överlevde!
Barnen hade bestämt sig redan innan att de inte skulle prata så mycket med dem och det gjorde de inte heller, de svarade dock på neutrala frågor och var lite reserverade men artiga. Väluppfostade kan man nog säga! Soc.tanten S har tidigare talat om för dem att de inte måste säga nåt om de inte vill men att de måste ge dem chansen att göra det. Vi bjöd på fika för att det skulle kännas lite lättare för barnen (det blir lite mer neutralt att prata över en fika) och barnen fick veta att vi tillsammans måste hitta det näst-näst-näst bästa lösningen på deras boende.

Jag har alltid talat om för barnen att vi jobbar utefter de förutsättningar vi har och gör det bästa av situationen. Vissa gånger har man bättre förutsättningar och vissa gånger lite sämre, men vi gör så gott vi kan. Jag önskar att mina barn ska slippa gå genom men eftersom jag inte rår på situationen så måste det gå så smärtfritt som möjligt. Detta är en av de situationer som man helst vill slippa. Jag önskar att ingen behöver gå igenom det men jag vet också att man orkar om man måste. Deras boende med mig är inte fastslaget för alltid och jag hoppas verkligen att det ska bli det men under tiden måste vi kämpa för att ha det så bra vi kan och skapa de bästa förutsättningarna för att det ska bli som jag vill. Tänk om allt kunde ta slut nu. Om vi kunde få jobba med nuet och framåt, slappna av och göra det bästa av det. För allas skull men framför allt för barnens…….

Blir alltid helt tom efter dessa möten, de tar så mycket energi och om vissa gånger så har jag faktiskt tänkt att det är tur i dagsläget att jag inte har ett jobb. Vem skulle ge mig så mycket ledigt som jag behöver just nu för att ränna på soc i tid och otid???!!! Jag har talat om att jag inte tycker att det är så bra för barnen att de missar skolan men då fick jag svaret att lärarna är inblandade och införstådda med det. Det var inte det jag tänkte på utan att de missar lektioner och utsätts för en faktor att bli retade. Hoppas att de slipper höra kommentarer om detta.

R´s kompis V kom och de kampades med tv-spel och sedan for de ut en stund. L som äntligen slappnat av for iväg på scouterna och hade jättekoj. De jobbade med luffarslöjd.

Th var iväg en sväng och kollade glykolen på bilarna. Tur eftersom rödingen hackat lite imorse – tänk om nya motorn frusit sönder?
Vi hade tänkt ta hem MoDo-matchen under kvällen men det gick inte, den fanns inte med som valbar.