Skumma och kluvna känslor
Åt frukost med Th ~ mysigt. Kommer sakna honom under de här närmsta dagarna. Väckte upp R & L – de åt frukost, vi packade bilen klart och sedan for vi ner mot Sörmland. Kan inte förklara känslan av att fara. Jag vill jättegärna träffa Mor och Far men jag vill inte lämna Th och inte heller Norrland. En mycket kluven känsla.
Resan ner gick bra och in Sundsvall fick vi köra mot rött, då en polis vinkade fram oss. Det hade varit en olycka på andra vägbanan och de hade stoppat all trafik men våran sida vinkades fram. Kändes lite skumt att fara mot rött.
Vi köpte mjukglass i Sundsvall och åt i Valbo och fortsatte neråt.
Vi tog det lugnt eftersom jag inte kände för att köra utan milen kändes som ett hårt tvång. Messade med Th och mor, pratade med dem båda också under resan. Th berättade att han snart var hemma och skulle njuta av ensamheten ~ lite senare talade han om att det varit jobbigt tyst. *S*
Var till slut framme på hemorten. Kände…. Ingenting. Fy så trist o tråkigt det såg ut. Har jag levt nästan hela mitt liv där? Kändes inte som att komma hem, kände mig bara.. jaha framme. Inte mer.
Det var dock skönt att kliva ur bilen och Mamma stod på trappan. Barnen for upp till henne jag tog hand om Trazan som blev lika galen som förr. Varma gosiga kramar med Mor och Far. Skönt att vara dem nära och en hel hop med tårar trillade. Har saknat dem så fruktansvärt.
Vi fikade med dem och ”lill-kungen” (äldste sonen, alltså)som kommit dit för min skull. Härligt att se honom. Jag skjutsade sedan bort dem till deras pappa efter en timme och bara en kort stund efter att de träffat honom är de oense och jag får veta att han inte lagat Rs cykel. Han har bett honom att ta med sin cykelhjälm – varför om han inte ens orkat laga cykeln. Han har haft 1½ månad på sig.
Jag for tillbaka till Mamma och Pappa. Tog det lugnt. Tittade på tv, käkade varma mackor, pratade. Pratade med Th i telefon ett par gånger. Han har långtråkigt och vi sa sedan godnatt det sista vi gjorde. Kunde dock inte sova så jag satte på tvn en stund.
Resan ner gick bra och in Sundsvall fick vi köra mot rött, då en polis vinkade fram oss. Det hade varit en olycka på andra vägbanan och de hade stoppat all trafik men våran sida vinkades fram. Kändes lite skumt att fara mot rött.
Vi köpte mjukglass i Sundsvall och åt i Valbo och fortsatte neråt.
Vi tog det lugnt eftersom jag inte kände för att köra utan milen kändes som ett hårt tvång. Messade med Th och mor, pratade med dem båda också under resan. Th berättade att han snart var hemma och skulle njuta av ensamheten ~ lite senare talade han om att det varit jobbigt tyst. *S*
Var till slut framme på hemorten. Kände…. Ingenting. Fy så trist o tråkigt det såg ut. Har jag levt nästan hela mitt liv där? Kändes inte som att komma hem, kände mig bara.. jaha framme. Inte mer.
Det var dock skönt att kliva ur bilen och Mamma stod på trappan. Barnen for upp till henne jag tog hand om Trazan som blev lika galen som förr. Varma gosiga kramar med Mor och Far. Skönt att vara dem nära och en hel hop med tårar trillade. Har saknat dem så fruktansvärt.
Vi fikade med dem och ”lill-kungen” (äldste sonen, alltså)som kommit dit för min skull. Härligt att se honom. Jag skjutsade sedan bort dem till deras pappa efter en timme och bara en kort stund efter att de träffat honom är de oense och jag får veta att han inte lagat Rs cykel. Han har bett honom att ta med sin cykelhjälm – varför om han inte ens orkat laga cykeln. Han har haft 1½ månad på sig.
Jag for tillbaka till Mamma och Pappa. Tog det lugnt. Tittade på tv, käkade varma mackor, pratade. Pratade med Th i telefon ett par gånger. Han har långtråkigt och vi sa sedan godnatt det sista vi gjorde. Kunde dock inte sova så jag satte på tvn en stund.



<< Home