Jobbigt avsked ~ härligt återseende

Idag mådde mamma mycket bättre. Det var jätteskönt.
Jag gick ut med Tarzan ensam. Han var jätteduktig. Vi gick och letade efter kossorna vid Stenhammar men även idag gick vi bet. Stenhammars-rundan är den vackraste nere där. Hmm…. Det enda vackra stället.


Myste med barnen, mor och far. Packade ordning bilen och sedan efter maten så for vi till slut iväg. Det var jättejobbigt att lämna mor och far bakom mig. Mycket jobbigt. Troligen var det där sista gången som jag bodde i mitt barndomshem om vi inte far ner innan första februari...
Jag lämnade Flen med vissheten om att det inte finns något kvar för mig där, finns inget att återvända till. Flen finns inte på annat sätt än stället där mamma och pappa bor. Jag saknar det inte för en sekund – bara dem.
För var mil som gick kom vi närmare hem.

Barnen tjattrade på och vi hade tänkt att stanna och äta i Valbo men jag fortsatte då båda sov. De vaknade strax innan Söderhamn och vi stannade där. Under tiden vi åt så såg vi mörkret falla och fort. Trist, halva vägen i mörkret men det gick bra. Månen var full och höll oss sällskap. Den lyste upp läckert över havet när vi såg det.

Skönt att vara hemma när det väl var så. Då hade vi spelat och sjungit till Trasan & Banarne länge och väl. R har fått för sig att han ska ha en vandrande pinne. Den lär väl Freisa äta upp om den smiter men han ska leta information om dem på nätet så får vi se.
D var vaken när vi kom hem, hade inte kunnat somna i väntan på oss. Barnen trillade snabbt in och ner i sängen efter att ha kramat om Th.
Sedan var han min…. bara min. Som jag saknat honom….. Så skönt att få krypa upp brevid honom i soffan. Mysa, prata och fika. Sedan bara luta mig mot hans bröst, känna hans hand på min rygg…… mmmmmmysigt.