Urusel ~ varför bara jag?

For till Ö-vik. Kände att jag nog inte var någon som borde sitta i bilen efter gårdagens tripp. Har sovit dåligt, har ont och mår dåligt inför soc-mötet.
Träffade E på UH´s. Alltid lika trevligt att träffa henne. Hon får mig att må bra. Det var skönt och jag mådde lite bättre när jag gick till mötet. Där fick jag dock åter gå genom allt från barnens födelse och framåt, om framtida samarbete och möjligheterna till ett samarbetssamtal. Dem har jag dock tappat förtroendet inför. Ingen mår bra av att lyssna på lögner.
Sedan pratade vi om den nerflyttade sonen och jag som fått veta av kuratorn att jag gör allt jag kan för och ska vara nöjd med det. Nu fick jag dock veta att jag inte alls gör det. Att jag borde göra mer och att jag kanske rent av ska sköta allt som tidigare. Varför? Kan någon tala om för mig varför jag ska fortsätta vara mamma till en männsika jag inte haft något förhållande med på flera år. Varför verkar det som att bara jag har skyldigheter att se till att allt fungerar. Nu är det så att han flyttat ner för att en denne människan ska visa att han klarar det. Då blir det ju fel om jag gör allt…. Eller tänker jag fel? Jag har gjort min beskärda del jag har dessutom gett honom tips på hur han ska motivera och hjälpa sonen tillrätta. Jag har gett honom de verktyg han behöver men om han ändå inte klarar det så är det inte min sak att fixa det utan då ska han inte ha huvudansvaret för grabben. Försöker tala om att jag gjort allt jag kan ~ men jag når inte fram.
Jag går hem med skammen om att jag borde göra mer…. Hur?? Känner mig värdelös. Mamma och alla jag talar med säger att jag gjort och gör det jag kan och inte ska ta åt mig av deras ord. Kanske är det deras sätt att testa mig. Vet inte? Mår i alla fall skit……