Väntan...

Mellan veckan med kusinens besök och veckan då Th var hemma m Ischias genomled jag en massa tankar och funderingar. Väntade och väntade, höll tummarna och fick panik över att jag inte hört något alls, samtidigt som jag visste att inga nyheter är goda nyheter. Varför kan tänkas.....
En tisdag for min älskade lilla Mor till sjukhuset. Det var dax för den planerade hjärtoperationen och då kan jag tala om att för första gången så kändes det att jag flyttat fruktansvärt långt bort från mina föräldrar. Hela tiden har det förvisso varit långt men överkomligt och nu blev det helt enkelt FÖR långt bort. Jag kunde inte vara nära när de behövde mig, fast mina syskon sagt att de visste vart jag var och jag hade ändå inte kunnat göra något om jag befunnit mig på plats. Jo det hade jag ~ jag hade kunnat finnas där!
Dag 1 var det bara inskrivning och provtagningar. Far skjutsade henne och stannade med henne så länge han kunde och fick en massa information om vad som komma skulle. Sedan fick han vända hem 10 mil och ta hand om jycken. Så långt var allt bra. Sedan skulle dag 2 komma. Det var den aktuella operationsdagen och jag hade fått veta att de skulle starta 7.30 och sedan skulle själva operationen ta ung. 4 timmar. Klockan blev både halv tolv och halv ett, försökte hålla mig lugn men samtidigt så tänkte jag hela tiden. Varför hör jag inget. Kl halv två orkade jag inte vara ovetande längre och ringde pappa på mobilen för att inte hålla den vanliga telefonen upptagen. Pappa hade just precis avslutat samtalet med den opererande läkaren och fått veta att allt gått som det skulle och att allt såg bra ut. Nu skulle hon sova mellan 4 och 7 timmar innan hon vaknade upp. Ny väntan alltså.....

På ett sätt så visste jag att det skulle gå bra men sedan for tankarna iväg ~ det finns ju de som inte vaknar alls. Det går bra, tänk om hon inte vaknar, nä det går bra. Så for tankarna i dessa timmar om och om igen. Kände mig som ett totalt nervvrak och ingen var gladare än jag när pappa ringde och talade om att hon vaknat.
Tårarna rann i minst en timme efteråt, för att jag äntligen kunde slappna av, lite. För allt var inte över än.

Dagarna efter den där var ömsom lugn och ömsom jobbig. Det finns en massa risker med så där stora operationer. Läste om dem på nätet och fick lite mer vetskap om just vad Mor gjort och om rehabiliteringen. Jag fick rapporter av Far så fort han hade något att ge mig. Talade nog med pappa-skrutten som också han kämpade, han hade haft feber under en lång period och åt antibiotika för det. Febern ville inte ge med sig och det var slitigt för honom. Till slut gav sig febern men då tror jag han haft hög feber i 17 dagar el nå´t liknande. Det tär på vem som helst, men farsgubben är seg och klarade det om än tilltufsad i kanten. (Kram papsen ~ du är min hjälte!!)
Mor friskade på sig och helt plötligt en dag när dottern svarade i telefonen så var det mormor. Det var så skönt att få höra hennes röst. Det är en sak att få rapporter av någon annan men en helt annan att få höra henne själv.
Tårarna rann sedan i floder och Th fick panik, men när han höll om mig kunde jag få ur mig att det var lättnadstårar och inget annat. Sedan kom ett mess med en bild på mamma, åter rann tårarna. Nu hade jag sett henne ~ om än på bild. Ett tag kändes det hemskt att alla andra kunde fara och hälsa på henne på sjukhuset men jag är glad att de kunde det. Jag var med henne varenda minut om än inte fysiskt.

Nu har Mor varit hemma några dagar från allt vad sjukhus heter och tillfrisknar sakta med säkert. Hon skall ha all beröm och peppning som finns i världen. Tänk Mamma vad skönt du skall tycka att det är när det slutat göra ont i sår och revben. Jag önskar verkligen att jag kunde vara ner till dig och få se dig med egna ögon, men nu är det inte så många veckor tills det är dax. JÄD Mamma!!!!!