Min familj krymper

Dagarna rusar helt plötsligt iväg och jag får panik! Jag har inte ens en hel vecka kvar med min son. Det känns som att jag förlorar honom helt och jag vill inte. Jag vet att det finns de som har det värre än mig (att det finns de som faktiskt förlorar sina barn helt från jordelivet) men just nu så är det här min förlust. Ett hot jag har levt med länge som nu blivit min krassa verklighet.

Jag förlorar son nummer två! Den första flyttade i augusti och nästa på söndag. Hur ska jag orka? Hur ska jag finna styrkan att gå vidare? Jag vet någonstans inom mig att jag måste låta honom flytta, för att han inte ska hata mig sedan. Jag måste låta det ske för att han ska få veta att löftena han fått är tomma, jag måste motbevisa dem - praktiskt för det går inte med ord. Jag hoppas att han orkar komma tillbaka sedan när han inser fakta. Jag biter mig fast i att det kunnat vara etter värre, jag hade kunnat förlora min dotter också! Måste hitta de få positiva sakerna och hålla fast i dem. Förhoppningsvis kommer killarna tillbaka....
Alla dessa ständiga förändringar, det hinner aldrig mer än bli vår vardag förrän nästa hot och förändring dyker upp. Nu ska vi från att ha varit en storfamilj varannan vecka med sju personer bli en liten normalfamilj - från fem barn till ett. Så tomt det kommer att bli....

Jag vill inte gå med på att min plan för mig ska vara på detta sättet utan två tredjedelar av mina barn. Långsiktligt måste den vara hel. Jag håller tummarna och ber för det i alla fall.