Trasig

Vaknade kl 04.00 söndag morgon. Kunde inte somna om utan tårarna bara rann och tankarna for runt. Det var dagen som R skulle lämna oss. Ju längre tiden for fram kände jag hur paniken stegrades inom mig. Blev dags att bita ihop och inte låta någon se mig bryta samman. Vägrade låta det hända – så flyttade sonen ner till Södermanland igen. Det värker och sliter i min kropp, jag vill inte! Hur ska jag få vardagen att bli normal igen?
Jag vandrade runt som en levande död under dagen och försökte att inte tänka. Vill inte! Orkar inte! L följde med ner för att ha sportlov, kvar var bara ett tomt tyst hus. Tomheten ekar. Till och med Fresia visste att det var något konstigt på gång för när jag kom hem så stod hon kvar vid dörren och tittade. Tycktes säga: Vart är de andra, kommer de snart?

På kvällen följde jag med svärmor till en Alpha kurs. Skönt att få koncentrera mig på annat och värmen av gemenskapen omsluter mig. Tänk att andra kan bry sig så mycket om mig och mina bekymmer att de vill hjälpa mig bära dem. Delade bekymmer är lättare att bära.






Måndagen förflöt - kändes lika hemsk. Jag följde med Th till Bredbyn och vi handlade det sista av panelen som saknades. Medan han var till läk tog jag en promenad. Härligt väder och trots att det var kallt var det skönt.